Nu är inte festivalexpert, men det har blivit några genom åren. Jag tvivlar på att det i detta land finns en vänligare festival.
Onsdag kväll konsert på torget med inledning av Bo-Kaspers Orkester. Med rytmer som innehåller jazz, visa, lite blues och även pop har man funnit en ganska unik stil.
På scenen står en gammal Hammond med ett ljud som ingen efterliknat. Bakom orgeln sitter en man som kan sitt instrument och även behärskar moderna synthar. En gitarrist som växlar gitarrer efter låtarna. Ena sekunden riff hämtade från hårdrocken och nästa minut låter han som en halvakustisk Gibson med en gammal rörförstärkare. Snabb som en vessla är han också. En trummis som är trummis utan att överdriva annat än i det obligatoriska solot vid presentationen. En basist som gör sitt jobb och inte mer.
Sångaren med sin säregna dialekt som vågar hänga på tonerna, som vågar testa de som håller takten på ett alldeles eget sätt. Textar tydligt som få i musikvärlden idag.
Samspelta, trygga i det dom gör och då blir det så här bra.
Sven-Ingvars går egentligen inte att kommentera. Kult, legender och en nationell musikskatt.
Fjortisarna kan varenda text trots att de inte var födda när låtarna spelades in första gången.
Sven-Erik Magnusson är ett orakel i sig. Hans liv har varit fyllt av med och motgångar men han står stadigt med båda fötterna i den svenska musiken.
Trots att musikerna bytts ut av och till är samspelet näst intill perfekt. Kul var det se att sonen Oscar går i pappa Sven-Eriks fotspår. Bättre gitarrist är pappa och hans stämsång låg helt rätt.
Allt mellan rå rock och finstämd visa går rakt in i ett nostalgiskt hjärta, ett hjärta som är öppet för de mesta i musikväg som är äkta och uppriktigt.
Konsertavslut och förmodad höjdpunkt av kvällen.
Öppnar med superhiten "Satan i Gatan" med en fullständigt jävla meningslös text.
Ett smakprov:
"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar