De onda, den gode och den fule.

Jag tänkte dela med mig av lite kultur så här innan fredagskvällen blommar ut.
Det kom idag en synnerligen vänlig och trevlig brevbärare och ringde på dörren vid middagstid.
Jodå här har vi en trevlig man som gör sig besväret att ta med sig "ett brev som är stort eller tungt att delas ut".
Gustavs grabb fick med posten Gustavs grabb.
Javisst, farsan heter Gustav. Den andre Gustavs grabb heter Leif GW Persson och honom har du kanske sett på TV om du inte har nåtts av hans författarskap, vilket jag i så fall tycker är synd.
Leif GW skriver bra och underhållande  även om hans böcker beskriver den onda sidan av samhället.
I sin senaste och sista bok om polisen Johansson, han som kan se runt hörn, visar Leif GW på en djupt mänsklig sida.
Gustavs grabb är hans memoarer, som han själv minns det som han skriver.
Efter 160 sidor konstaterar jag att han är mycket självutlämnande. Humor har han också men det har man även sett sett på TV även om den där är ganska torr för att inte säga bisarr ibland.

Ibland får man läsa om en mening för att få klart för sig vad han menar och vill uttrycka så jag upplever språkstilen lite slängig
Vid sidan 160 har jag kommit till gymnasiet och boken är på 380 sidor så hans minne är det tydligen inget fel vad gäller barndomen, vi får se vad som kommer.
Så här långt är mitt betyg en 8 av tio möjliga.
Det var en av två "onda" författare.

Den andra onde är så klart Jan Guillou. Även har skriver om livets baksidor.
Det är inte märligt alls att dessa två slagit sig samman både som vänner och i författeriet, det är lite av samma andas barn.
Låt mig dock konstatera att i memoarskrivande slår Leif GW Jan med siffrorna 5-2.

Nå, då har vi de "onda" var är då den gode.
Jo, författaren Tranströmer har fått Nobelpriset i litteratur.
Nu ingår inte Tranströmer i mitt bibliotek och det säger kanske mer om mig än Tranströmer.
Men det finns ju Wikipedia och det har bjudits på en del gratisläsning med anledning av priset.
Och jag måste konstatera att jag begriper inte ett skit av vad han skriver.
Jag kommer osökt att tänka på ett gammalt talesätt "Det som är luddigt tänkt är luddigt sagt".

Men de intervjuer som visats i media ger mig ett intryck av en "go gubbe" med distans till sig själv och sitt skrivande.
Därav den gode .

Var då den fule?
Jo en författare som enligt min mening skriver i samma anda som Tranströmer är en inbilsk, skönhetsopererad, lättstött fjant som heter Ranelid.
Inga jämförelser  i författarskapet för det är jag inte kompetent att göra men han får vara den fule trots operationer.
Vad sen Leif GW sagt om Ranelid får stå för honom men jag finner ingen anledning att lägga in mitt veto.

Och där har du din portion av kultur så som den ser ut i min inskränkta värld.

Just nu faller ett stilla regn över Fridhem. Ett vackert ljus ligger på grannhuset och molnen flyr hastigt över en dramatisk himmel.
Strax ställer jag mig spisen för att panera fläsk och göra en god löksås av den lök som vuxit på den plats där jag mår bäst och har det bäst.
Till detta serveras potatis inköpt på Coop, kokta med lagom salt och en knippe dill.
Till efterrätt blir det bär av egen odling so simmar i glass.

Kultur? Poesi? Pekoral?
Nä den krassa verkligheten och den duger bra till mig.

Ha en jävla bra kväll, rakt av, utan poesi eller Nobelpris!