Igår eftermiddag var det Socialnämnd och nu funderar jag på hur jag fungerar.
I vårt första ärende hade vi så kallat företräde.
Företräde innebär att den person vi skall fatta beslut om vill träffa nämnden och lägga fram sina synpunkter på utredningen som man såklart har läst innan mötet.
Till nämnden kommer en ung pojke och hans mamma.
Pojken hade trasslat till det rejält för sig och stod nu inför ett ingripande som skulle innebära stora förändringar i hans liv.
Att lyssna på en mamma som med rinnade tårar berättar om sin oförmåga att styra upp pojkens liv. Att få höra hennes livs historia i sammandrag sätter djupa spår i mig.
Pojkens berättelse som bryts av att hans röst inte bär och tårar som trillar är för mig starkt känslosamt och gripande.
Rent faktiskt har pojkstackarn brutit mot ett antal lagar och utgör en fara för sig själv och det är lätt att konstatera. Det är också lätt att inse att han måste räta upp sitt liv och lära sig att samhället inte ger utrymme för hans handlande och livsstil.
Och här är mitt problem!
Jag tar med mig det hela hem och kan ägna timmar åt frågor som exempelvis
Varför gick det så här?
Kunde inget gjorts tidigare?
Varför hamnar unga människor i sådana kriser?
Hur kommer det att gå för denna mamma och den unga pojken?
Jag kan vrida och vända på frågorna tills jag vet vare sig ut eller in.
Att vi fattade rätt beslut är det ingen tvekan om från min sida men det hjälper inte.
Frågorna tumlar runt i min arma hjärna och jag kan bära det med mig i flera dagar.
Jag kan än idag se en ung flickas ögon framför mig.
Ett par ögon som bar en bottenlös sorg och hjäplöshet.
Dessa ögon borde haft ett uttryck av glädje och värme men vuxenvärlden hade tagit det ifrån henne
Om jag lämnar mitt uppdrag slipper jag detta funderande och får ro i mitt sinne.
Å andra sidan hoppas jag att jag kan tillföra något i nämnden, kanske något som gör livet lite hoppfullare i framtiden för någon ung människa och då får jag väl stå ut med mitt rådbråkande huvud.
Och i eftermiddag blir det Omsorgsnämnd, troligen utan besvärliga beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar