Nämnd och katastrof

Det har varit tyst här ett tag och det har sin förklaring.
Idag var det extra sammanträde i socialnämnden och det var en sorglig historia.
Jag uppmanades att svara på frågan om vi i nämnden tänkte kollektivt och om vi tog beslut kollektivt.
En märklig fråga kan tyckas men låt mig reda ut frågorna.
Inför ett sammanträde får alla ledamöter en lunta papper per post i brevlådan.
De sekretessbelagda ärendena hämtar vi personligen på förvaltningen.
Då läser var och en för sig in sig på de aktuella frågorna.
Jag sätter mig med penna i handen och läser igenom utredningen med tillhörande bilagor.
Jag antecknar, sätter frågetecken och utropstecken.
Ibland blir det ett besök vid datorn för att kontrollera uppgifter, lagtexter och annat.
Jag försöker skapa mig en egen bild av det som finns i utredningen.
Min bild av ett ärende är då mycket personligt präglad.
Mina erfarenheter och kunskaper ligger till grund för min bild.
I en del fall är de personer som förekommer i utredningen tidigare kända för nämnden och då väger jag så klart in den kännedomen.

Så blir det då nämndsmöte och det ser ofta ut så här.
Den eller de som gjort utredningen kommer till sammanträdet för att komplettera med en kort
sammanfattning och för att svara på de frågor nämnden kan ha.
Ibland blir det många frågor och ledamöterna kan ifrågasätta ställningstaganden.
Oftast blir det mest klargöranden från utredarena sida men det har hänt att nämnden gett bakläxa.
Nämnden tackar utredaren och denne lämnar mötet.
Och nämnden går till beslut ofta efter nya diskussioner.

Idag inträffade då det att två av de berörda begärt företräde, innebärande att dessa personer inte var nöjda med utredningen eller ansåg sig ha mer att tillföra utredningen.

Mitt svar på huruvida jag tänker kollektivt blev, nej jag tänker självständigt utifrån mina värderingar men jag fattar beslut i ett kollektiv.
Mitt uppdrag i nämnden är att företräda de svaga i samhället. De som av olika skäl behöver stöd och hjälp av vårt alltmer bräckliga skyddsnät.
Svagast i samhället är barnen och av den anledningen så kan aldrig föräldrars förhoppningar, svaga löften och stukade egon gå före ett barns rätt till trygga förhållanden, och en god uppväxt går före föräldrars önskningar.
PUNKT.

Så till katastrofen.
Arbetsförmedlingen i Karlshamn är en katastrof vad beträffar rehabilitering av sjuka.
Jag har sedan lång tid god insyn i hur Af hanterar sjukskrivna som skall rehabiliteras med deras "hjälp".
Nu är inte Af i Karlshamn särskilt unika eftersom det ser ut så här
http://www.dn.se/ekonomi/miljarder-till-arbetslosa-laggs-pa-hog

men Karlshamn är ett utmärkt exempel på total inkompetens.
Jag har nu tillgång till ett typfall som alldeles uppenbart visar på bristande dokumentation, bristande kommunikation, bristande kunskap, bristande förståelse och inte minst ointresse.
Nu samlas det in dagboksanteckningar från Af, läkarutlåtanden och alla de handlingar som är relevanta.
Det hela kommer att utmynna i en skrivelse till Af i Karlshamn där det krävs en kommentar.
Nästa steg blir en anmälan till JO, en anmälan till den försäkring som gäller vid rehabiliteringsinsatser. Ett brev till den ansvariga ministern och ett småningom kontakt med media, i första hand med Agenda som jag har kontakt med sedan tidigare.

Finns det ingen i mina nätverk som kan erbjuda en kompetent kvinna med stora resurser en anställning med stöd från samhället en möjlighet till ett bättre liv?