Om sjukvården i Blekinge

Det skrivs just nu mycket om hur dåligt akuten i Karlshamn fungerar och hur usel vården är både lokalt och nationellt. Jag skulle då kunna göra politik av det och påpeka att det är moderatstyrda landsting som är så usla men jag skall i stället ge min bild av vården i Blekinge.
Nu är det inte min egen personliga vård det handlar om utan den vård min sambo fått uppleva.

Den sjätte december tog vi oss, på uppmaning av 1177, till akuten i Karlshamn.
Väntan innan vi blev mottagna var ca 15 minuter vilket kändes som en evighet men alltså inte var det.
Väl insläppta gav vi gemensamt en beskrivning av problemet och då togs lite grundläggande prover såsom blodtryck, temp och puls.

Nästa väntan varade ca 10 minuter och sedan blev vi hämtade in till ett undersökningsrum.
Tämligen omgående kom en läkare och det blev en ny beskrivning av tillståndet. Efter en mer ingående undersökning beslutades om röntgen.
Jag beslöt mig för att få en nypa "luft" eftersom jag inte kunde tillföra något under tiden röntgenmaskinen surrade.

Röntgen tog ca 20 minuter och jag antar att man under tiden också tittade på de blodprover som lämnats.
Åter i undersökningsrummet tog det 5 minuter innan läkaren kom och meddelade resultatet.
Beskedet blev ambulans till Karlskrona. Akutläkaren hade redan talat i telefon med överläkaren  där och man förberedde operation akut. Ambulans var beställd och man skulle omedelbart börja förberedelserna för att spara tid.

Här lämnade jag sambon och åkte hem, efter knappt 2 timmar.

Nu undrar du kanske vad hon drabbats av men det är inte det jag avhandlar utan sjukvårdens påstått dåliga bemötande och kvalité.

Ambulans med blåljus till Karlskrona och väl där fortsätter man omedelbart förberedelserna för operation. De team som skulle genomföra operationen finns redan på plats och ansvarig läkare kommer och berättar vad man skall göra. Narkospersonalen berättar om sin roll i det hela. Och sedan börjar en operation som tog 202 minuter effektiv tid.

Dagen efter får sambon besök av ambulanspersonalen som bara ville höra "hur det är". Detta efter att ha gått av sitt pass, alltså på sin fritid.
Den läkare som ansvarat för operationen kommer senare på dagen för att tala om vad de gjort och hur läget är.

12 ganska besvärliga dagar på sjukhuset med läkare, sköterskor, sjukgymnaster och annan personal som ständigt stöttar, uppmuntrar och vårdar och inte minst skämtar. Allt för att hålla humöret uppe hos sina patienter och ge bästa möjliga förutsättning för ett tillfrisknande.

På hemmaplan får jag av sambon uppdraget att via mail meddela hennes familjeläkare om vad som hänt. Jag får ett svar ganska omgående, ett svar som innehåller både tröst och värme för oss båda. Eva blir också ombedd att ta kontakt när hon kommer hem.

Den 20:e december får jag hämta hem henne. Ett långt utskrivningssamtal med en läkare som förklarar vad man gjort och vilka komplikationer som orsakat den lite långa sjukhusvistelsen.
En förklaring över vad som komma skall får vi också och svar på alla våra mer eller mindre intelligenta frågor.
När vi skall åka säger sambon "vi måste leta upp XXX"
Vi hittar XXX och sambon och hon kramas en lång stund och jag ser faktiskt en liten tår glittra på kinden i ett glittrande ansikte på denna sköterska.

Några dagar senare blir det problem med ett läckande stomibandage men ett samtal till 1177 löser problemet genom en distriktsköterska som kommer hem och fixar det hela. Jag får samtidigt en nyttig lektion i hur det fungerar med stomier.
Alla nödvändiga attiraljer för att sköta detta fanns redan avhämtade på apoteket. Det hade fixats helt automatiskt från sjukhuset.

Vid kontakt med familjeläkaren på hemmaplan erbjud en tid omgående och vi får sitta i lugn och ro och resonera om framtiden och den kommande operationen. Eva och jag erbjuds var sin samtalskontakt för att få prata av oss. Eva tackar ja och får redan dagen efter kontakt med en psykoterapeut. Jag tackar nej tills vidare.
I mellantiden blir det också 2 besök hos stomiexperten för kontroll. 

Nu hoppar vi fram till den 30/1 och det är dags för inskrivningssamtal inför ny operation.
Lite blod får så klart offras innan vi får träffa en sköterska som förklarar hur förberedelserna hemma skall gå till inför ny operation 6/2. Tålmodigt och omsorgsfullt förklarar hon och svarar på frågorna vi har. Hon överlämnar också en del små skrifter som pedagogiskt förklarar alla procedurer. Efter lite väntan får vi träffa en läkare som visar sig vara samma läkare som opererat akut. Han ritar på ett block hur en buk ser ut på insidan med tarmar kors och tvärs.
När han ritat färdigt säger han "Nu förstår ni varför jag blev läkare" och underförstått, inte konstnär.
Han berättar utförligt hur han tänker göra vid operationen och får då spontant frågan "Går det verkligen?" eftersom uppdraget verkar helt omöjligt. Han tittar då på oss och säger kort "javisst".
Det visar sig också att han själv skall genomföra operationen som ansvarig.

Någon dag senare ringer familjeläkaren upp bara för att höra hur det är. Helt spontant eftersom hon kommit att tänka på oss. Här pratar vi engagemang.

Jag lämnar planenligt sambon på operationmottagningen 6/2 klockan 08.15. Jag får gå med in till förberedelserna och slås av vilken effektivitet som präglar verksamheten. Man bockar av att dusch är genomförd, sprutan tagen dagen innan på kvällen, att preop-drycken är urdrucken och att ingen mat är serverad på morgonen.
Och där lämnar jag sjukhuset i Karlskrona.

En 6 timmar lång operation inleds. Man visste visserligen inte att den skulle ta 6 timmar eftersom det tillstötte en komplikation som inte är särskilt ovanlig men som krävde ett uppehåll. Under uppehållet konsulterar man också en annan specialist för att lösa ett oväntat problem.
Det besked jag får vid samtal med uppvak på eftermiddagen är att allt gått bra. Knapphändigt men jag fick nöja mig med det.

Dagen efter kommer den läkare som opererat för att höra hur det är och samtidigt förklara vad man gjort. Eftersom sambon har ont kallas narkospersonal in för att rätta till det problemet.
Ärligt talat får jag inte mycket vettigt ur sambon när jag pratar med henne. Smärtlindring och en stor trötthet sätter sina spår.
Fredag morgon mår hon bättre men har fortsatt lite ont. Jag får också veta att den läkare som skötte utskrivningen vid förra operationen varit och besökt henne bara för att få veta "hur du har det". När jag senare på eftermiddagen besöker henne är hon faktiskt ganska pigg och vi pratar framtid när vi inte blir avbrutna av kontroller och mätningar.
Jag berättar också att jag på önskemål mailat hennes familjeläkare och fått ett lång och mycket personligt svar.

Idag lördag har jag på nytt pratat med Eva och idag känner hon sig bättre och detta skulle firas genom att med hjälp av personalen ta sig till den gemensamma matplatsen och sitta upp och äta. Syrgasen var borttagen och rösten börjar få den gamla klangen.

Min uppfattning om vården i Blekinge kan beskrivas på många sätt men en del av de ord jag skulle använda är: Skicklighet, ansvar, tålamod, effektivitet, personlighet och gott humör tillsammans med en god portion humor.
Att inbilla sig att läkare och annan personal skulle vara felfria människor är naivt. Att inbilla sig att det inte skulle begås fel är lika naivt, men jag är fullt och fast övertygad om att alla gör sitt allra bästa i varje situation.
Sen må dagspressen komma med sin beskrivning av sin verklighet som bevisligen innehåller en hel del faktafel.
http://www.ltblekinge.se/arkiv/nyheter2013/forandringenavakutensoppettiderinteenekonomiskfraga.5.1f3a7b4f13c27a2435711cd.html