Ont och gott!

Jag skall berätta historien om ett plommonträd för dig.

Det var en gång för många år sedan och det växte det två stora vackra silverpilträd utanför ingång 27 i Fridhem. Träden var vacka och mäktiga och bladen skimrade vackert i silver.
Vid den här tiden hade jag lite inflytande över livet i Fridhem och försökte efter bästa förmåga se till allas bästa och trivsel.
Karlshamnsbostäders fastighetschef i pilarnas tid ringde ofta till mig och sökte samråd som det hette.Vi kunde resonera om olika förändringar och åtgärder i kära Fridhem.
En dag ringde han mig och talade om att man var tvungen att såga ner pilarna. Synd, mycket synd tyckte jag. Men pilarnas rötter ställde till problem i avloppsrör och dränering så deras öde var beseglat.
Fastighetschefen lovade då att jag skulle få välja ett "eget" litet träd istället för de stora höga pilarna.
Jag frågade då om jag kunde få ett litet plommonträd och det blev jag lovad.

En dag kom då grävmaskinen och en man med motorsågen. Det gjorde lite ont i mig när man sågade ner de vackra pilarna och pilarna kände säkert detsamma.

Det tog väl någon vecka så stod där ett litet taningt plommonträd i den nya gräsmattan.
Det såg inte mycket ut för världen men gjorde säkert sitt bästa för att växa i den magra jorden.
Jag tittade till det ofta och pratade ibland några ord med det. Man skall vara snäll mot sina vänner och trädet var ju faktiskt "mitt".

Det gick några år som år oftast gör och en vår blommar trädet för första gången, nu skulle det kanske bli några ynka plommon. Men inte så. Oförstånd fick några barn att försöka äta av de gröna karten som säkert smakade illa, så illa att man i besvikelse bröt trädet.
Vår bovärd Joakim blev lika ledsen som jag och också en aning förtretad för att använda ett fint gammalt ord i stället för ett modernare fulare.
Nu var Joakim en handlingens man och lovade mig ett nytt plommonträd.
Och se, bara dagen efter stod det rara lilla trädet där.

Nu hade jag ett nytt litet träd att titta på och glädjas över.
Så gick åren igen, år har ju som bekant den vanan. Det lilla trädet växte dåligt i den magra jorden och trivdes väl inte så där värst bra med alla barnen som ruskade om det då och då men jag är övertygad om att det gjorde sitt bästa.
Våren 2011 kom så de första blommorna. Jag räknade aldrig dem men låt mig gissa så där en 20-30 blommor. Blommorna blev till kart som växte på riktigt duktigt. Nu skulle det äntligen bli plommon.

Idag den 17 juli i nådens år 2011 kom vi hem från stugan vid middagstid.
Återigen har ett litet träd fått sätta livet till i Fridhems hårda värld. Båda toppskotten ovanför ympstället har brutits och ligger ner mot marken, ohjälpligt skadade, bortom all räddning.

Jag böjer mitt huvud i sorg och vrider mina händer över det oförstånd och över barns brist på tillsyn.

Känslosamt dravel?
Tyck gärna så men trädet hade inte mått bättre om jag skrivit ner mina spontana tankar när jag såg "mitt" andra träd bli skändat.
Det var den onda delen.

Vilken glädje det är
att få komma ut i lilla stugan så här års, att få skåda naturens under i form av bär, blommor och frukt.

 Det är nästan lite sensuellt att stryka med handen över perisljan och känna doften av den. Om ett litet barn frågade mig vad grönt är för färg skulle jag mycket väl kunna visa på den storbladiga persiljan och uppmana den lilla handen att försiktigt "klappa" på den. Stoppa ner den lilla näsan och känna den friska doften blandas med doften av jord.
Kanske förklara att detta ä ett av naturens små under att vara rädd om.

Tänk att få se de snart mogna röda vinbären i motljus. Genomskinliga, skira och lätt fuktiga av dagg.
Jag skulle gärna förmedla kunskapen om den förunderliga process som går från blomma till moget bär. Den alldeles speciella smak av röda vinbär som rymmer både sött och syrligt.
Den djupa röda färgen är en glädje i sig.

Att få stå under ett äppelträdoch titta upp på den kommande skörden är en upplevelse som är svår att sätta ord på.
Dofterna, färgerna, ljuset skulle säkert kunna bli stommen i en vacker dikt om jag hade den gåvan.
Kom och sätt dig här undet trädet med mig min lilla vän så skall jag berätta om Karl-Oskar som tog med sig en kärna från Sverige till amerikat från just ett sånt här träd.
Han satte den lilla kärnan som efter många, många år blev till ett sådant här träd med så här fina äpplen.
Äpplena måste man titta på och försiktigt känna på för att få veta när de är mogna och går att äta. Om vi bara väntar tills de är alldeles saftiga och mjuka skall du få äta hur många du vill, ja hela trädets skörd är din. Du är ung och växer så det knakar precis som äpplena därför är alla äpplena dina.

Så här års är det ett överdåd av blommor att vila sina trötta ögon på. Att glädjas åt och att i små portioner ta med hem till vasen.
Mycket pyssel blev det innan det kom till blomma. Rensa ogräs, klippa och ansa, lite hönsgödsel skadar aldrig.
Vårda, ta tillvara, ansvara för och se till nästa generation.







Jag fick som liten lära mig att vara rädd om naturen och detta tror jag har följt mig genom hela livet. En liten tuva i skogen kan fortfarande glädja mig, en liten hundvalp eller kattunge rör vid mitt innersta. Blomflugan som står stilla i luften förundrar mig och att klappa en humla försiktigt över ryggen är lika spännande som alltid.
Jag satt en gång på en liten skogsväg och tittade på hundratals små grodor som alla hoppade ut mot ett nytt liv ovetandes om att få av dem skulle överleva hösten. En upplevelse som fastnar i mitt enkla sinne.

Ont och gott!
Hur skall du lilla barn som utan eget beslut placerades i Fridhem kunna veta något om naturens under. I Fridhem är fotbollsproffs den högsta lyckan, Karate en framtid och en egen cykel ett naturens under.
Lilla barn, om det var mig möjligt skulle du få äta upp alla våra äpplen om du samtidigt kunde förstå ett träd. Du skulle få sticka dig på krusbärsbusken och njuta av solvarma krusbär en sen eftermiddag.
Hur skall du lilla barn veta något om gott och ont utan att någon förklarar skillnaden.