Jag har fått en fråga några gånger.

Jag har både skrivit och uttalat att jag inte tror på Gud och detta har gjort att jag kommit i "debatt" några gånger.
Det känns lite konstigt att behöva försvara en icketro men jag gör ett försök.
Jag liksom många andra funderar över livet, meningen med det, vad är min roll i livet och vad händer när jag lämnar det jordiska.
På 70-talet bestämde jag mig för att läsa bibeln, nya testatmentet. Gamla testamentet är mest historia.
När jag läst färdigt blev min spontana reaktion, det här kan inte stämma.
Efter mycket funderande bestämde jag mig för att lämna kyrkan. Det brev jag fick från kyrkan som svar på mitt beslut var ett illa kopierat brev. Snett och oskarpt förklarade man att nu kunde jag inte gifta mig i kyrkan och var utestängd från all religiös utövning. Detta var skitsnack på ren svenska. Jag kan gifta mig när jag vill om bara min partner är medlem i kyrkan. Jag kan gå in i vilken svensk kyrka jag vill och delta i vilken andakt jag vill, om jag vill.
Låt mig nu upplysa om att jag beundrar kyrkans musik. Den klassiska kyrkomusiken och även psalmerna lyssnar jag gärna till och försöker även spela den på orgeln här hemma. Modernare tolkningar av psalmer kan jag stoppa in in Mp3 spelaren utan vidare. Jag kommer också att begavas i vigd jord om jag så önskar (vilket jag inte gör).
För att skaffa mig en bild av religion och tro har jag även läst Koranen och en del andra skrifter om modernare religioner.
Det som slutligen fick mig att sluta tro på en Gud var när jag ställdes inför Teodicéproblemet.
Detta problem ställdes upp 1755 efter en jordbävningsvåg i Lissabon.
Frågan som ställdes var hur Gud kan vara både allsmäktig och god när han låter en hel stad utplånas. Om Gud är god och ändå måste tillåta att en stad utplånas är han inte allsmäktig.
Den dualistiska läran föreställer sig en makt som är lika stark som Gud alltså är han inte allsmäktig.
Om han å andra sidan låter det ske är han inte god.
Den vanliga förklaringen är att vi inte förstår vad som är gott eller ont, det förstår bara Gud.
Då infinner sig ett olösligt problem i tron på Gud. Om vi inte förstår vad som är gott eller ont kan vi inte heller tillämpa religionen som moralens rättesnöre. Vi kan inte grunda vår moral på Gud.
Låt mig så avrunda med en fråga jag fått ibland "kan du bevisa att gud inte finns".
Den frågan bygger på okunnighet om logikens lagar och hypoteser. Det är omöjligt att bevisa att något inte finns.
Jag tror inte att Storsjöodjuret finns, jag tror inte att andar finns, jag tror inte att tomten finns men hur bevisar jag det?
Storsjöodjuret är fridlyst (jo det är sant) och borde då finnas i Storsjön. OK jag tömmer Storsjön för att bevisa att det finns inget odjur där och mycket riktigt sjön är tom, alltså har jag bevisat min tro. Men snälla, odjuret har kanske åkt på semester, eller grävt ner sig eller flugit iväg.
bevisa en ickeexistens är helt enkelt inte möjligt, tro står alltid över veta.
Vad vill jag säga med detta?
Varje människa är fri att tro på vadsomhelst, med all respekt. Men tro och veta är inte samma sak.
Sen är det som vanligt på min blogg om satvning (se där) sjuk och arbetslös.