Vid besök på akuten i Karlshamn hittade man vid röntgen en sprucken tjocktarm.
Vid midnatt fick jag besked att operationen gått bra men att man hittat ett större problem än så.
Den tjugonde kom hon hem och det blev ärligt talat inte mycket till jul. Det fanns väl julmat så det räckte men en trasig mage äter inte brunkål och dricker inte snaps och att jag själv skulle snaska i mig var inte att tänka på. Aptiten saknades också.
I februari var det dags för ny operation och denna tog nära 6 timmar. Att man kan kapa av och sätta ihop tarmar på det viset förundrar mig fortfarande. Allt gick bra, till och med mycket bra men det återstod några veckor av väntan för att få reda på vad man funnit i tarmen.
Även detta besked var över förväntan och prognos, och jag ser framför mig Evas ansikte när vi fick beskedet. Nu återstod bara att återhämta 15 förlorade kilo och att få en mycket kortare tarm att fungera.
Vi är nu i slutet av februari och allt verkade lugna ner sig men jag bedrog mig.
I början av april åkte min gamla mor till sjukhuset och efter bara ett dygn hade hennes hjärta fått nog av att slå. En lång och idog gärning fick ett hastigt slut. Då brodern min bor ganska många mil från Karlshamn så blev det en del att stå i med utflytt från boende och allt annat praktiskt och jordiskt som skall till. Askan efter modern finns nu i hennes älskade Helsingborg där hon är född och uppvuxen och har levt i många år. Jag erkänner villigt att smärtan över moderns bortgång var mindre än smärtan när Eva mådde som sämst. Modern tyckte själv att hon gjort sitt och demens är en hemsk sjukdom som tar bort hela personligheten. Dessutom hade hon levt ett långt liv.
Sommaren blev förhållandevis lugn och mycket tid gick år till pyssel i stugan i Sommarstaden. Det fanns dock ett orosmoment och det var att gammelkatten Zorro gick ner i vikt och kräktes av och till. Han var inte som den katt som sedan 14,5 år tillbaka styrt och ställt med det mesta här hemma. Det gick fort utför med honom och i slutet av juli blev vi tvungna att ta beslutet som alla djurägare fasar för. Hos distriktsveterinärerna i Karlshamn träffade vi en veterinär som tog hand om både Zorro, husse och matte på bästa sätt. Det blev ett mycket värdigt avslut på ett långt och gott kattliv. Vi befarade att lillkatten Busan skulle sakna honom och fara illa av saknad men det gick mycket bättre än väntat.
Nu kan det väl ändå vara bra med otyg för ett tag. Trodde jag ja, men det sket sig redan i starten. Jag får besked om att min gamla far ligger på sjukhus och har fått en diagnos som bara kan drabba män. Första gången jag pratar med honom är han rätt illa däran men den krutgubben lär aldrig ge sig frivilligt så han repar sig även om det återstår en dryg behandling som är nog så besvärlig. Knappt har det lagt sig och då kommer nästa elände.
Jag lyckas stå på näsan i badrumsmörkret och sätter mig på handen. Resultatet blir en mycket konstig vinkel på handleden och efter att ha konsulterat 1177 så blir det taxi till Karlskrona.
Jag väntar inte i väntrummet eftersom jag har ONT utan kliver rakt in vilket orsakar en del irritation men förklarar att vänta har jag inte lust med och blir snabbt omhändertagen. Röntgen, väntan, lite väntan till och får beskedet bruten handled. Läkaren beslutar att försöka dra den rätt och jag får därför bedövning som borde räckt till en häst. Men när man drar i handen så vill jag inte påstå att det är direkt smärtfritt. Ny röntgen och jag får besked om att det nog blir operation men beslutet skall tas dagen efter av en annan läkare. Taxi till Karlshamn och dimper i säng.
Får telefonsamtal tidigt dagen efter och det blir operation.
En vecka senare infinner jag mig i Karlskrona och blir väl omhändertagen.
När jag av sköterskan får veta att läkaren som skall operera mig har kallat på hjälp blir jag lite orolig och när läkaren kommer för att träffa mig är det första han säger
- Det där har du gjort rejält, jag kan inte lova att det blir perfekt, stiger nog pulsen lite.
Strax blir jag inrullad och får möta narkosläkaren och nu blir jag riktigt förvånad.
Han vill diskutera bedövningsformen med mig! Alternativen är narkos eller nervblockad från axeln. Vi resonerar lite kring saken och jag bestämmer mig för nervblockad så att jag kan ge lite råd till operatörerna om det skulle behövas. När jag kommer in i operationssalen så konstaterar vi att min puls är strax över vilopuls och syresättningen i blodet är 99, ett bra utgångsläge.
Jag får träffa läkaren efter operationen och han är nöjd, det var bara ett par små fragment som man kastade i soporna. Ett antal skruvar och lite småspik håller nu ihop handleden.
Nu 2 månader efter har jag träffat läkaren igen och han är nöjd och tror att min hand kommer att bli nästan helt perfekt. Jag själv tvivlar lite ännu. Sjukgymnasten gör sitt bästa och är lite av en god plågoande. Jag tror på dig.
Vad har jag då lärt mig efter detta skitår.
En hel del faktiskt.
- Läkekonsten och kunnigheten i Blekinge ligger på topp.
- Engagemanget hos enskilda läkare är mycket stort.
- Omsorgen om de äldre på särskilda boende i Karlshamn är unikt.
- När det är riktigt mörkt dyker det upp oväntade vänner som stöttar och tröstar.
- Skall du leva, vårdas eller lämna det jordiska så gör det i Karlshamn och detta gäller oavsett om du är människa eller djur.
- Ta aldrig ut något i förskott, du styr inte över ljus eller mörker själv, men tro på framtiden.
Då undrar du om det inte funnits några ljuspunkter under året och då skriver jag att du läser illa eller jag är otydlig. Sommaren i Sommarstaden var riktigt bra, skörden var fantastisk och både kakorna och vinet blev perfekt. Våra kära gäster från Stockholm gav oss några riktigt trevliga dagar. Eva har hämtat sig och har fått erbjudande om jobb :-)
Och julen lär bli som på den goda tiden i år.
Vi har mat för dagen och tak över huvudet och det är väl det viktigaste.
Sköt om dig så hörs vi igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar