Fridhem, mitt Fridhem.

Vart går du mitt kära Fridhem?
Du blir mig allt mer främmande för varje vecka, varje år.
Var finns mina grannar och vänner som jag förr kunde stanna och språka med en stund under mina promenader. Nu möter jag skygga människor som jag inte känner eller i värsta fall aldrig ens sett. Människor som verkar på genomresa eller ser Fridhem som något ont tillfälligt på resan genom livet.
Skulle jag träffa någon i tvättstugan eller i källaren möter de inte min blick eller besvarar min obligatoriska hälsning.

Det har gjorts försök till gemensamma träffar i Kulan men det verkar inte som det finns intresse för gemenskap eller ens något gemensamt.
Grönytor ser så här års alltid tråkiga ut men det som skulle vara gräsmattor i området går det inte ens att sätta namn på. Träd och buskar försvinner, och till varför det sker finns det bara märkliga förklaringar. Buskarna har blivit giftiga, träden skadar plötsligt bilar eller är sjuka.
Fruktträden har inte klippts sen de kom på plats och nu är de tydligen till bekymmer eftersom barnen klättrar efter de ynka frukter som blir. Om de hade klippts och hållits ner i höjd så hade det klättrats mindre och blivit mer frukt.
Vår vackra och påkostade galjonsfigur firar gott och väl ett år som nymålad, undrar bara vad Astrid skulle säga om färgerna. Det som skulle vara Fridhems stolthet är i stället dess skamfläck. Sanningen är att de flesta hyresgäster i Fridhem inte har en aning om vad det är som står där och ännu mindre varför den står där 

Fotbollsplanen är och förblir en gåta för mig. Konstgräset har inte skötts om på många, många år och revan i den tycks ha kommit för att stanna. Det som antagligen är en läktare och byggdes i år måste vara ett av de bästa sätten att kasta bort hyresgästernas pengar på.
Vilka är det som bestämmer över områdets gemensamheter? Boinflytandemöten har det inte varit på ett bra tag och det senaste jag var på kan knappast ha gett något nyttigt att ta fasta på.

Även om jag nu har goda och ärliga grannar så är jag ändå tveksam till gemensamma utrymmen med trasiga glödlampor och mindre välfungerande lås. Att grannarna inte kan stänga vare sig egna lägenhetsdörrar eller källardörrar handlar väl kanske mest om omvärldskunskap. Att lämna garagedörrar öppna tror jag handlar om lathet i första hand och okunskap om vad en brand kan ställa till med i andra hand.

För länge sedan fanns det lite smådjur i Fridhem men de fick inte finnas kvar eftersom det saknades tillstånd att driva djurpark. Av smådjur återstår bara några enstaka frusna katter som verkar sakna ordentliga hem.
Den sorts djur som nu är vanligast i Fridhem är Kackerlackor och Vägglöss efter vad jag erfarit och jag måste erkänna att det stör mig rejält. Vägglusen utrotades i Sverige i slutet på 1930-talet men är nu tillbaka på samma nivåer som på den gamla onda tiden. Kackerlackor har aldrig varit vanliga här i landet men finns nu snart sagt överallt i våra bostäder.
Båda krypen ger mig rysningar och när de nu kommer så nära mig känns det obehagligt.

Förr fanns det avlusningsstationer för fartyg som kom från främmande länder och eftersom förklaringen till invasionen av ohyra är att "vi svenskar reser så mycket" kanske vi skulle återinföra avlusningen vid hemkomsten från varma länder.

-"Välkomna till Arlanda, de resande som varit i länder med risk för löss följer blå linje. Bagaget ställer ni på blåa transportbandet och det kommer att behandlas med värme, själv kommer ni att besprutas med DDT som återigen är godkänt för detta ändamål." 
Nä, nu raljerar jag igen och ämnet är för allvarligt för att raljera om.
Sanningen är den att Vägglöss är mycket svåra att utrota och Kackerlackorna lär var det sista djur som dör på denna vår jord.
Nu skall jag riva loss golvfoderna på utvalda platser och försegla betongskarvarna med lämpligt medel för skulle vi få in djuren här då blir jag olycklig.

Nu är inte allt elände, granen som står på "gräsmattan" är grön och grann.