Politik och religion

Som den ansvarsfulla medborgare jag är så tackade jag ja till Landstingets erbjudande att skydda mig mot årets influensa trots de risker en sådan sputa kan ha. Jag ville ju helst inte löpa risken att plötsligt falla i sömn men livet är fullt av risker. Om jag inte vaccinerade mig skulle jag exempelvis kunna bli en kringlöpande smittohärd som utsatte mindre ansvarsfulla medborgare för risken att insjukna. Så med all förakt för smärtan sticket skulle ge mig så kavlade jag upp vänsterarmen och därmed var jag immun mot årets hotande influensa.

Ha säger jag, dessa illistiga, elaka, hänsynslösa små virus tog sig igenom barriären och här sitter jag med en särskild och speciell sort av influensa som antagligen tagit sig in i mig på ett sätt som Landstinget inte räknat med.
Vad har detta med politik och religion att göra frågar du dig som uppmärksam läsare. Inte ett skit svarar jag dig men nånstans måste det börja.

Vid förra mötet i Socialnämnden hade de närvarande Moderaterna fått med sig en läxa eller ett uppdrag. Man begärde en oberoende utredning av förhållandena som vår lokala tidning på ett kreativt sätt beskrivit. Det blev lite resonemang kring frågan och så småningom enades nämnden om att två parallella utredningar nog kunde bli väl kraftigt att hantera.
Nämnden kom i sitt resonemang fram till att om det visade sig minsta tveksamheter i den pågående utredningen så skulle det komma till en oberoende insats.
Trodde vi ja. I dagen tidning som inte går att läsa på nätet eftersom man måste prenumerera på tidningen för att kunna läsa samma sak på nätet. Om man inte prenumererar så kan man läsa en kort ingress som inte säger särskilt mycket. Men det framgår så mycket att när nämndens moderater kom hem så fick man smisk på fingrarna av pappa som kvickt kilade till tidningen som välvilligt skiver om detta. Snacka om att springa ärenden.
Se, där blev det lite politik och nu blir det både politik och religion fast lite mer fiktiv men ack så allvarligt menad.

Jag är Socialdemokrat om du skulle ha missat det. Inte av födsel och ej heller av ohejdad vana.
Visserligen föddes jag av vad som nog får antas vara föräldrar med socialdemokratiska värderingar men det talades aldrig politik med oss barn vad jag kan minnas. Visst, jag har gått med i något 1:a majtåg men någon politisk upplevelse var det knappast. Snarare varmkorv och karusell som båda var gratis.
Låt mig göra ett tids och tankeexperiment.
Vi flyttar oss tillbaka en del år och förställer oss att jag är socialdemokrat i karriären. Jag har två barn, låt oss säga i tioårs ålder. Dessa två har jag haft med mig på alla möjliga partimöten  och de har som det skulle heta "vuxit in i rörelsen". Om det funnits och varit möjligt hade jag placerat de båda i en friskola med socialdemokratiska förtecken där de fått lära sig att moderater, folkpartister och andra frimicklare var rena lögnhalsar. Det enda partiet som var sanna, ärliga och pålitliga var Socialdemokaterna. De fick på sin fritid bara umgås med andra barn av den rätta läran. All information från yttervärlden skulle censureras hårt.
De skrivs in i SSU så snart det bara är möjligt och som ansvarsfull förälder så ser jag också till de besöker varje tänkbart möte. De har så klart sedan många år varit de yngsta medlemmarna i partiet.

Så en dag får jag ett brev från Socialnämnden som berätter för mig att jag skall infinna mig för att ha ett samtal om mina barns uppfostran. Jag får veta att barn har rättigheter som är långtgående och jag får också en föreläsning om FN:s barnkonvention.
Vi kan stoppa där ett tag, du har antagligen sett det absurda i hela berättelsen, men det mest absurda återstår och då kommer vi till religionen.

Flera tusen, många tusen barn i vårt land lever idag under liknande förhållande. Barn som aldrig får möjligheten att fritt tänka eller ta ställning till vad som är sant och vad som är lögn. Jag skriver så klart om barn till religiösa föräldrar. Barn som tvingas att leva efter föräldrars tro. Lägg märke till tro, inte vetande.
Och jag gör ingen skillnad på vilken slags tro det är det är samma strunt allting.
Det finns i Sverige 85 registrerade trossamfund om jag räknat rätt och 22 av dessa har stöd från staten.
Om ett samfund startar en friskola har denna skola samma rätt som vilken skola som helst rätt till skolpengen. Det finns 69 sådana skolor i landet. 8 med islamsk grund, 3 judiska och 49 kristna, övriga med mera diffusa inriktningar. Uppgifterna är några år gamla av den enkla anledningen att det inte finns färskare uppgifter att finna. Men så mycket är klart att den här typen av skolor minskar inte snarare tvärtom.

Hur många barn som finns i dessa skolor har jag inte kunnat få reda på men det är tusentals.
Tusentals barn, vars föräldrar aldrig kommer att få brev från sociala myndigheter eftersom det är skillnad på tro och tro.
Missförstå mig inte, att uppfostra barn in i Socialdemokratin vore lika förkastligt som att låta barn tro på Gud eller Allah eller för den delen planeternas inverkan på ditt liv.

I dagarna förs ett resonemang om vi skall ha skolavslutning i kyrkorna och vad som då får förekomma samtidigt som många barn tvingas att lyssna till långa föreläsningar om Jesus som gick på vatten och uppväckte döda eller Islams rättfärdighet och fredsälskade budskap.

Är det inte dags att ta religionernas virriga budskap ur tiden och börja resonera kring demokratins roll i samhället, eller varför inte miljö eller konsumtion.
Att ta tag i barnens rätt till egna ställningstaganden i religiösa frågor verkar ju för svårt så låt oss alla ta tag i enklare frågor.